Tack Jonas för livet!
Ett under har skett denna dag. Plötsligt är jag tacksam för att just jag är jag och för att jag har fått det liv som jag har fötts till. Det kanske kan tyckas långsökt, men det var faktiskt en CP-skadad stå upp komiker från Sverige, som var på besök på min hemort just denna speciella dag, som fick mig att inse att mitt liv är lättare att bemästra än vad jag tills nu har trott.
Men vi tar det från början. Det började faktiskt inte så bra denna dag. Jag vaknade upp till höstrusket , snålblåsten och kylan. Regnet piskade mot fönsterrutorna och jag kände mej ytterst moloken då jag grävde fram räkningarna som hade samlats på hög, skyndade iväg till banken för att betala dem och med hjärtat i halsgropen ängsligt bävande stegade in på fpa för att höra mej för om det var försent att lämna in mellanårjusteringen av bostadsbidraget. I brådskan hade den blivit bortglömd, bortstuvad på ett säkert ställe för att inte glömma bort den. Ett ställe som tydligen var för säkert eftersom jag hade glömt bort den helt och hållet och nu var en dag försenad med att lämna in den. Efteråt drog jag en stor suck av lättnad, då den förstående handläggaren nonchalerade det faktum att jag var en dag försenad.
Det ösregnade då jag kom ut efter förrättat ärende.
Det var först på kvällen, då jag begav mej till medborgarinstitutet för att stifta bekantskap med
Jonas Helgesson, ståuppkomiker- och föreläsare från Sverige som är ett levande bevis på att det går att vara både handikappad och företagare, skaffa flickvän och leva ett fullvärdigt liv, som undret sker.
Med ryckiga rörelser och darrande händer berättar han att han är född med en CP-skada som gör att hans muskler kontinuerligt spänner sig. Det strular till sig för honom då han skall bära frukostbrickor och han kan inte ens bära kaffekoppen med sin vänstra hand utan att få innehållet över sig. Men han förklarar vidare att han har gett sig den på att inte förstora upp det som han inte kan göra utan fokuserar på det som han faktiskt är bra på istället. Det allra sista han önskar är att bli sedd som ett objekt eller som ett offer. Han hade och har också sina framtidsplaner, drömmar och ambitioner. Han ville och vill också lyckas och utvecklas.
Ibland till och med överträffar han sig själv. Han gör det som är snudd på omöjligt att göra för en man med hans handikapp.
När han var sju år kunde han bara stamma fram enstaka fraser, idag är talet något som han försörjer sig på. Mot alla odds lever han ett fullvärdigt liv och han jobbar inte med datorer- något som är studievägledares, lärares och arbetsförmedlares patentlösning för människor med fysiska handikapp.
Han väjer inte för att tala om viktiga ämnen som tolerans, bemötande, mänskligt värde och fördomar. Han späder hela tiden på med en rejäl portion humor och värme. Han pratar hellre om möjligheter än låter sig avskräckas av fördomar.
Jonas säger skämtsamt att det enda handikapp som han har är golf.
Han avslutar storstilat med att säga att han tackar Gud för livet, för att han fick leva och födas som en unik individ trots att han drabbades av hjärtstillestånd efter födseln och alla trodde att han skulle dö.
Då jag traskar hem i höstmörkret skäms jag för mig själv, för att jag inte till fullo har tagit på de möjligheter i livet som har erbjudits mig. För att jag själv i egenskap av icke-handikappad aldrig har förstått att det finns de som har större berg att bestiga i livet än jag själv. Jag fick en rejäl spark i magen. Det är nästan som om ett litet under har sett.
Neonljusen som lyser upp staden ser plötsligt så inbjudande ut.
Jag tackar Gud för livet och för att jag får vara frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar